Det var en bra träff vi hade med terapeuten igår. Hon var sådär som man vill att en terapeut ska vara: en neutral part som kunde lyfta upp allt till en annan nivå och hjälpa oss att se på situationen ur ett annat perspektiv.
Man kan säga att jag och Ulf alltid tjafsar om samma saker. Förut var det om pengar, matlagning och städning. Nu har vi löst dom problemen på djupet och tjafsandet har därför flyttat över till (somliga i hushållets hehe) brist på förmåga att planera. Till exempel.
Jag tror att vårt småbråkande har ett lite renande syfte i vanliga fall. Eller, när vi har våra kontoverser är det som en åskskur eller urladdning eller vad jag ska säga sker här hemma. Det är ett missnöje som bara måste få komma ut. Ulf brukar säga att vi är varandras klösbrädor när vi inte känner oss helt i balans. Och vi brukar alltid har bra samtal efteråt.
Men i det senaste har tonen blivit skarpare. För skarp. Bristen på sömn kombinerat med det ökade ansvar som två små barn innebär har gjort oss till två aningen sämre versioner av oss själva. Och när man slutar vara snäll mot den andra. När man börja tycka att diskussioner är till för att vinnas istället för att leda någonvart. När man går och lägger sig osams. Då är det dags att dra i nödbromsen. Så det gjorde jag.
Det skedde väl inte något revolutionerande igår under samtalet hos terapeuten. Men bara det här att vi visade för varandra att vi tar vår relation på allvar. Att vi båda ser att vi är på väg mot något som inte kan leda till något gott. Det gjorde att något ändrades mellan oss. Det var som att något av det hårda försvann igår. Vi kommer säkert att fortsätta att ha våra tjafs. Men jag tror och hoppas att det kommer att återgå till dom där vanliga ofarliga tjafsen. Dom som inte är början på slutet.
Vad ni är kloka.
SvaraRaderaHåll i och håll om varandra, det kan vara svajigt de första åren med barn.
Svajjigt är det. Och det är tur att det går upp och ner - alltså inte bara ner hela tiden :)
RaderaSå bra det låter. Jag har ett tips från bebistiden: man får inte bråka på nätterna. Då måste man bita ihop om ilska och irritation. Känns det fortf som en grej på morgonen får man ta upp det då. Det funkade bra för oss, vi undvek många gräl så.
SvaraRaderaMycket MYCKET bra tips! För gudars vad man kan vara egennyttig på natten. Usch.
RaderaDet hade kunnat vara jag som skrev det där näst sista stycket! Jag ska också dra i bromsen, snart!
SvaraRaderaDra! DRA! Om du låtsas att du är med i På spåret så blir det inte riktigt så dramatiskt. Hehe. Skämtåsido. Men jag tror att det är viktigt att man försöker ha lite humor med sig också i det hela. Och att man drar i bromsen innan man förstört för mycket.
RaderaModigt och bra att våga ta ansvar för att det inte ska gå utför! Och ja, tonen blir skarpare och tråkigare, bitskare och mindre kärleksfull. Hos oss med. Man lägger så mycket energi på att barnet/nen inte ska få av ens irritation att den superlätt hamnar på närmast i ordning att få ta skit. Och det leder sällan till lycka. Fan va svårt det är att hålla ihop och behålla gnista med idel sömnlöshet och ansvar. Hatten av för att ni ber om hjälp!
SvaraRaderaFör oss är det här nog vägen. Jag tror det. Eftersom vi varit tillsammans så ohyggligt länge behöver vi hjälp att bryta våra invanda mönster och hjälp att förstå varandras olikheter. Som det känns nu ser vår framtid ljus ut. Hoppas att det fortsätter att känna så.
RaderaFy fan vad bra!
SvaraRadera<3
RaderaHeja! Det är vettigt och klokt och modigt och ansvarsfullt att ta tag i relationen innan hopplösheten sätter in.
SvaraRaderaMin reaktion på gräl/ilska är att börja städa. Efter bara en kvart av intensivt plockande kan jag andas igen och har använt all den där energin till något bra. Sen kan jag prata igen.
Kram!
Det är också ett mycket bra råd. Att bara gå ifrån grälet när sjukan sätter in. För ganska många gräl är helt poänglösa utan bara förstörande. Om man fortfarande känner irritation efter tio minuter (om man OBS inte bara eldat upp sig under de där tio minuterna) är det nog värt att ta upp.
RaderaKram tillbaka!
Vi läste något om hur många som skiljer sig under barnets första levnadsår, när vi väntade barn. Det gjorde oss beredda på att det skulle vara jobbigt, och vi bestämde oss för att vi skulle klara det! Det hjälpte oss att veta att det var en svår tid för många. Vänta ut det. Acceptera att det stundtals är extremt jobbigt.
SvaraRaderaPrecis så. Det är lite trösterikt att veta att det ÄR tufft - att det liksom inte riktigt är vi som håller på och tjollrar. Men ändå. Det är viktigt att man är snäll mot varandra. Mycket viktigt.
RaderaTack för att du delar med dig av det här. Jag kan inte riktigt förklara varför men det betyder mycket för mig.
SvaraRaderaJag håller på dig och Ulf och hoppas att ni tar er förbi småbarnsåren med relationen i behåll.
Jag vet att du verkligen sett fram emot att ni skulle få vara föräldrar tillsammans, men försök att ta er tid att bara vara ett par också.
<3
RaderaÅh vad bra att ni gör så! Tonen blir lätt skarp när man brister av tröttma!
SvaraRaderaMen nu till något himla himla HIMLA HIMLA (x3000000)(och upphöjt till två) - idag när jag tog tag i en av de där flyttlådorna som vi ännu inte packat upp, hittade jag överst, ÖVERST, bärselen som jag trodde att jag redan hade skickat. På tal om tröttma (kan vi ju i alla fall skylla på). Alltså jag skäms så mycket att ögonen håller på att trilla ur - ni måste ju tycka att jag är en sjukt dum människa. Så: vill ni fortfarande ha en snygg lila och nästan oanvänd Babybjörn?
Kram kram kram och FÖRLÅÅÅÅT!
Haha! Jag undrade var den tagit vägen och vågade inte fråga för jag ville inte verka pushig och girig om du av någon anledning inte ville lämna ifrån dig den :) Vi vill jättejättegärna ha den! Massor av kramar tillbaka och ps. belive me att jag förstår att saker och ting kan glömmas hehe
RaderaVad kloka ni är! Så bra, så fint! Kärlek på hög nivå!
SvaraRaderaOtroligt stort av er att ta ansvar för er relation och inte låta den vandra utför! Fler borde göra det valet.
SvaraRaderaNär vår dotter kom lovade vi varandra att aldrig låta de jobbiga stunderna komma mellan oss, utan att vi är i detta tillsammans. Vi har också varit tillsammans länge och jag tror att det hjälper att man känner varandra utan och innan som den person man är. De gånger dottern kinkar så försöker vi aktivt att stötta varandra istället för att tjata eller gnälla. Och sen får man inte glömma att berömma varandra!
/snittad