Jag vet inte riktigt exakt när det hände. Men det har hänt i alla fall. Det har vänt för mig och allt känns faktiskt ganska bra. Jag trivs med att vara mamma och jag börjar förstå mina barn. Kroppen har läkt och även om jag inte känner igen den degiga magen eller dom hängiga brösten så har jag accepterat att det är så här jag ser ut nu för tiden.
Allt är inte skrämmande längre. Och inget känns helt jädra omöjligt heller. Jag vill ta emot besök och gör det också. Jag vill laga mat och hinner med det också. Eller, jag hinner med det okej i alla fall. Det blir inget avancerat men korv-med-bröd-eran verkar vara över i alla fall och för det är jag tacksam.
Det enda jag inte tycker om är att jag får för lite sömn. Det gör mig till en om möjligt ännu mer otålig människa. Både otålig och ömtålig. Och ilsk. Otålig, ömtålig och ilsken är en synnerligen misslyckad kombination. För jag och Ulf är onödigt osnälla mot varandra nu. Vi snäser och fräser mycket mer än vad vi brukar. Och det är jobbigt. Men det är svårt att låta bli när irritationen över avsaknaden av tid ligger och fräter under huden. Jag antar att det är så här det är för många. Kanske till och med de flesta men det är en klen tröst när jag än en gång kommer på mig själv att höja rösten över något helt oväsentligt.
Vi är i alla fall medvetna om att vi inte är helt snälla mot varandra. Och både jag och Ulf försöker avbryta dansen när den uppstår. På fredag ska vi träffa en familjeterapeut. Det måste jag säga att jag älskar med bvc: det finns mycket hjälp att få (gratis i alla fall här i Stockholm) för föräldrar som känner sig i obalans.
Den här hösten verkar jag ta något slags rekord i att be om hjälp. Det är ett bra rekord att ta.
Heja dig (eller er förstås!) Att ta hjälp är det kloka valet, oavsett om det är mata-bära-vyssja bebis eller prata om känslor som behövs! Ensam kan omöjligen vara starkare! Min man och jag gick också på familjerådgivning några gånger (vi var mycket fnissiga innan av någon anledning) och det var absolut en stor hjälp! En neutral part som lyssnar och hör vad båda försöker att få fram och som hjälper till när man annars lätt fastnar i det semantiska...
SvaraRaderaHärligt att höra att det börjar kännas bra med mammalivet och ett stort hejarop från mig!
Kram//Emma (trogen läsare, sällsynt kommenterare...)
Kram till dig med Emma! Det känns lite pirrigt att gå till rådgivningen på fredag. Men det blir bra. Jättebra tror jag!
RaderaTänk ändå, vad fort det gått, även om det säkert känns delat, inte ens tre månader! Den stora skillnaden för dig och Ulf är ju att ni gör allt för första gången med TVÅ bebisar. Den omställningen kan jag inte ens föreställa mig. Klart det blir gnissel i maskineriet när det är så många saker som ska göras och sömnen blir lidande och allt är nytt och osäkert. Men det som gör er så himla bra är att ni faktiskt GÖR något åt det, istället för att gå och lägga surgrejerna på hög. Big up och bravo och grattis till dig som känner dig mammig ;) Kram!
SvaraRaderaTack käraste frau! Och JA det är en helt sjuk omställning även om vi på många sätt levt ett liv där barn hade fått plats så att säga. Men den här sömnbristen och fokuset på barnen barnen barnen hela tiden gör att det är så lätt att glömma partnern. Men jag älskar ju Ulf och vill inte att det vi har ska förstöras därför känns det urviktigt att få hjälp. Och som vanligt: bara det att vi bett om hjälp gör att det känns bättre. Kram till dig med!
Radera