Vi åkte till Gripsholm och firade min syster som vi alla älskar så

För lite mer än en vecka sedan skulle min syster till att fylla trettio. Hon hade inte någon direkt plan på att fira den så värst. Men så kan vi ju inte ha det! sa jag till Ulf och mina föräldrar och så kom det sig att vi överraskade henne med ett firande på Gripsholms värdshus.

Vi började med att titta runt i de rum som vi skulle bo i för natten.

Sen var det dags för champagne så klart!

Min syster var glad.

Eftersom det var eftermiddag var det dags för afternoon tea.

Olof och Greta var också med på eftermiddagsfikat så klart.

När vi var mätta och belåtna tog vi oss en promenad för att utforska Gripsholm.

Det var väldigt drömmigt överallt. Fina gamla butiksskyltar.

Och fina gamla trähus.

Och en fin liten hamn.

Allt var så fint och det sa vi till varandra säkert hundra gånger.

Och min syster var så fin. Det är hon i och för sig alltid.

När vi kom tillbaka till värdshuset satte vi oss ute och njöt av den första varma vårdagen. Och tittade på bilder av det dåligt uppstoppade lejon som finns på Gripsholms slott.

Medan några av oss satt ute, satt några inne och åt middag med pappan.

Sen var det dags att piffa!

För vi skulle äta finmiddag med våra barns stora favorit.

Vi skålade för Annika i en blomma som Lasse Berghagen skulle ha blivit stolt över.

Vi åt en helt sensationellt god middag. Bland annat ett gudomligt tillagat lamm. Det var föresten här, vid huvudrätten, som middagssällskapets två yngsta deltagare kroknade. Det löste vi med att pappan gick till vårt rum med dom medan vi andra satt kvar och njöt av dessert. Men var lugna: jag gick in med en tallrik till Ulf också så han blev inte utan.

Årets ungefär finaste dag avslutades med lite alkoholfri öl i puben.

Nästa morgon var det Annikas födelsedag på riktigt. Hon blev firad på det mysigaste sättet man kan tänka sig: med en liten bebis som kurade ihop sig i hennes famn.

Efter frukost och förmiddagsvila checkade vi ut från värdshuset och fotograferade oss själva med Gripsholms slott i bakgrunden.

Men vi skulle inte åka hem inte än nej nej. Vi gick en promenad upp till Grafikens hus.

Där skulle vi nämligen äta lunch.

Vi skulle alla äta lunch där.

Och titta på konst.

Olof blev alldeles begeistrad i det här verket.

När det blev dags för barnens eftermiddagsvila pussade vi min syster hejdå på en liten stund. Och medan jag och Ulf och barnen åkte hem gick resten en tur på slottet. De fick se lejonet! Jag är djupt avundsjuk över detta. Sen på kvällen samlades vi alla igen för en middag med resten av familjen och allt som allt tror jag att min syster tyckte att hon hade en väldigt fin födelsedag. En dag som visst var värd att fira något värst.

Om kommentarer och en kort hälsning till framför allt Erika och Sofie

Jag vill bara säga en sak. En sak till. Vissa dagar hinner jag inte svara på era kommentarer. Jag vill att ni ska veta att jag läser och ofta blir tårögd av era tankar, erfarenheter och historier ni delar med er av. Men så som läget är nu så hinner jag helt enkelt inte svara vissa dagar. Och har det gått ett par dagar känns det konstigt att svara. Förstår ni? De dagar jag har tid svarar jag så snabbt jag kan men de dagarna tycks bli allt färre. I alla fall just nu.

Men här kommer en liten brådskande uppsamling. Sen startar jag om och hoppas på att hinna svara på era kommentarer mer löpande. Okej?

Först: Alla ni som har kommenterat att ni vill komma till min "min" tvillingträff i juni så lovar jag att det kommer en tydligare inbjudan med vägbeskrivning och karta snart. Måste bara flytta först. Men datum är satt till lördagen 16/6 klockan 14.00 och efter önskemål blir det på Kungsholmen i mitt nya bostadsområde Hornsberg. Krita in det i kalendern, som Håkan skulle säga. Och har sagt.

Sen: Erika! Gulliga du. Jag älskar att jag fick vara med som ett litet stöd, och en tröst mitt i allt läskigt som pågick för ett tag sedan. Skönt att du blev sjukskriven tycker jag. För min del var det först i och med den som jag förstod att jag behövde ta det lugnt. Då släppte jag allt och koncentrerade mig bara på att ta hand om mig själv och de två liv jag bar på. Det var ju det viktigaste av allt även om jag hade lite svårt att kombinera den insikten med mitt högpresterande jag.

Till sist: Sofie! Hurra och sweet Jesus vad stort att du ska få tvillingar! Det är ju inte klokt faktiskt vad härligt och knäppt allt blev. Jag tror minsann att jag och mitt entourage har tummar av guld som lyckades få till detta inte sant? Ja, som du märker vill jag gärna lägga över fokus på mig och min familj hehe. Och: självklart vill jag vara din tvillingmentor. Fråga vad du vill och jag ska svara efter bästa förmåga.

...

Okej. Till allra allra sist: Det här inlägget som jag lovade dig du anonyma mamma om hur vi fick Olof och Greta att börja äta mat och puréer. Det kommer! Hoppas jag? Eller är det kanske inte aktuellt längre?

Nu: tillbaka till flyttbestyren.

Ett liv av kaos och gråt är också ett liv

Ur en flyttlåda lyckades jag krafsa fram min lilla älskling also known as snuttefilten från de första månaderna, ja, jag pratar alltså om boken som av vissa kallas Den Heliga Bibeln: Att växa och upptäcka världen (eller The Wonder Weeks som den heter nu för tiden när den inte längre finns översatt). Olof och Greta har nämligen varit så ohemult jobbiga i det senaste. Jag har tänkt att det säkert har varit flytten som spökat. Jag är stressad, Ulf är stressad och vårt hem ser inte alls ut som ett hem längre och det är klart att dom sakerna påverkar våra små lejonungar.

Men det har varit något mer. Den här oroliga nattsömnen, plötsliga matvägran, svårigheterna att få dem att komma till ro och allmänt gnöl upphöjt i en miljard måste vara något mer. Med de här nio månaderna följer en viss erfarenhet och nog har jag känt igen tecknen? Och jamenvisst. Ett utvecklingssprång extra allt med separationsångestens inträde i våra barns liv är vad som pågår just nu. Stackars lilla Olof och stackars lilla Greta.

Och stackars oss! Att vi har tajmat flytten med att Olof och Greta går in i detta utvecklingssprång känns sådär. Förutom att vi förmodligen traumatiserar dom för LIVET (obs: glöm inte att ni har en dramaqueen på era händer här) så kan jag väl inte precis påstå att det finns något direkt utrymme för två gråtande och klängiga barn just nu. Igår började jag själv gråta under middagsmatningen när Greta grät som att hennes hjärta höll på att brista samtidigt som Olof skrattade ett tillgjort skratt och spottade mat på mig och bordet och kastade ner allt han kom över. Dom var helt galna igår jag svär. Inget jag gjorde hjälpte. Inga gamla trick funkade. Och nu för tiden går det inte att sätta ner dem på golvet medan jag diskar undan, torkar upp mat, försöker fricking överleva, eftersom de kryper/ålar iväg i en sabla fart. Och vårt hem anno flyttpackning är inte kompatibelt med två bebisar som inte har någon koll och samtidigt tar sig överallt. Jag vet inte hur många olyckor jag avstyrt eller små incidenter som skett. Inget allvarligt men låt mig måla upp en scen från gårdagen:

Jag bestämde mig för att gå ut med vagnen för att få stopp på allt jäkla gnöl efter lunchen. Medan jag försöker få på Olof hans byxor och han ålar runt i min famn som en mask ser jag i ögonvrån hur Greta tar tag i ett hyllplan som jag precis i samma ögonblick som det träffar hennes näsa kommer på är löst. Greta gråter hysteriskt och jag släpper ner Olof. Samtidigt som jag tröstar Greta känner jag något kladdigt vid hennes rumpa. Great, tänker jag, jamen vi tar väl lite diarre på det här. Men vad är det för ett konstigt poop? Det är alldeles rött och luktar typ ... lasagne? Aha. Greta har alltså kräkts rakt ner i sitt eget skrev. Och medan jag försöker byta på och tvätta Greta kommer Olof kryssandes mellan flyttlådorna med sin byxa släpandes efter sig. Ja just ja, jag hann ju bara trä i ena byxbenet på honom. Eftersom Greta nu hatar att ligga på skötbordet mer än någonting annat i hela världen så är det ett larmade inne i badrummet som inte är verkligt. Jag förstår att jag behöver öronproppar för att förhindra tinnitus men har ingen tid att plocka fram dom. Samtidigt som jag försöker trösta/avleda Greta för att kunna sätta på en blöja ser jag hur Olof tar sikte på vår korg med gamla smutsiga tvättlappar. Mums! säger hela hans ansikte medan jag ropar NEJ! och hinner rycka undan den misstänkt brunfärgade lappen innan den når min sons mun. Då blir Olof helt vansinnig. Det blir han nämligen nu för tiden om allt inte går hans väg.

Så där står jag. Med två förkrossade barn. Ringande öron. Urblåst hjärna. Kräkslukt fulla näsan (vilket en timme senare skulle få sin förklaring när jag hade tid att titta ner på min tröja). I det ögonblicket när man får ögonkontakt med sig själv i spegeln. Då frågar man sig vad det är man håller på med. Men jag fick inget svar. Istället forstatte jag bara med min plan. På med kläder, ut med vagnen, andas och gå. Gå gå gå.

Dagar som dessa känner jag att jag lever. Ja, herreminje vad jag lever just nu.

Kom och köp bebisgrejer!

Nu i samband med flytten har vi bestämt oss för att sälja en hel del av de bebissaker som vi köpt på oss under de första månaderna. Vi kommer att lägga ut en annons på Blocket men först vill jag bara kolla om det är någon av er som vill köpa något av oss?
Ps. Jag har lagt med en länk till sidor om samtliga produkter under varje bild.

Till att börja med: Våra Baby Björn Balance babysitters. Dom här har varit fantastiska. FANTASTISKA! För er som redan har barn kommer det kanske inte som en nyhet men herregud vad livskvalitén ökade med sitters i hemmet. De kan användas från nyfödd till cirka två år (3,5-13 kg).
Klädseln är avtagbar och lätt att tvätta och sätta tillbaka.
Pris: Den blåa till vänster med lekbåge köpte vi begagnad på Blocket och säljer nu för 400:-
Pris: Den svart/vitrandiga till höger köpte vi ny 2012 och säljer nu för 800:-

Sen. Vårt Tummen babygym från Rätt start. Som Olof och Greta har älskat att ligga i det här Tummen-gymmet. Det är en rolig sak som bebisarna växer med. Först ligger de bara och stirrar på sakerna. Sen försöker de nå dem, sen slår de till dem för att till sist dra ner hela bågen i sin iver att få in sakerna i munnen. Leksakerna är säkra och pedagogiska. "De stimulerar syn, hörsel och känsel och är utformad för både rygg- och magläge".
Pris: Vi köpte det nytt 2012 och säljer det nu för 400:- SÅLD!

Och flaskor! Eftersom vi valde redan på bb, eller francly redan innan de fötts, att de skulle både ammas och flaskmatas så köpte vi på oss en hel del flaskor. Principen var att vi skulle klara oss under en halv dag i alla fall utan att diska. Av alla flaskor vi provat var det två märken som blev favoriter. Först använde vi Mams anti-colic vilka gjorde att Olof inte sög i sig någon luft och alltså slapp magknip i en större utsträckning.
Vi har inte kvar själva silikonnapparna för vem vill ha det second hand liksom? Mams nappar finns på de flesta Apotek. Se till att köpa nappar med rätt flöde/storlek på hål! Ps. All sån info finns på mams hemsida och på apoteket/barnbutiken.
Pris: 20:-/st, alla sex för 100:- SÅLD!

Samma sak med Dr Browns flaskor. De var underbara. Med i köpet följer också en speciell diskborste som man använder för att komma åt alla små hål och rör. Modellen vi har heter wide neck och är helt enkelt knubbigare än vanliga smala flaskor. Varför vi köpte såna är en smaksak, eller snarare för att de passade Olof.
Dr Browns nappar kan man köpa i de flesta bebisaffärerna eller på nätet.
Pris: 30:-/st, alla fyra för 100:- SÅLD!

Diskställ för diflaskor. En vän (som bara fått en baby åt gången) sa till mig att det här var det mest meningslösa köp hon gjort. För mig som diskade fyrtiotusen flaskor om dagen var det en livsnödvändighet.
Pris: 50:- för båda SÅLD!

Till sist. En amningskudde från Svenska Tvillingklubben. Den är speciellt framtagen av tvillingklubben och helt enkelt stor nog för att passa tvilling/dubbelamning. Men den är så mycket mer än en amningskudde. Jag använde den först som fotuppallare när jag var gravid och låg ner = mycket bra. Sen när jag dubbelammade, eller dubbelmatade Olof och Greta. Vi har också använt den som sitter till bebisarna när de var mindre.
Vi köpte den ny 2012, och kommer med ett avtagbart och alltså tvättbart överdrag.
Pris: 400:- SÅLD!

Sakerna finns att hämtas på St:Eriksplan. Maila mig om det är något ni vill köpa på erika.strand.berglund (at) gmail.com

Ps. Svinbra grejer alltihop. Plus i mycket fint skick. 

Vi ses i nya läggan!

Idag har vi tillträde till vår nya lägenhet. Är det inte helt vansinnigt att den här dagen redan är här? Tiden alltså, jag tycker att den är besvärlig. Går alldeles för fort osv. Men i alla fall. Ulf är as I blog iväg för att hämta nycklarna och allt känns faktiskt riktigt fint. Om det inte vore för att vår bank goofat rejält och betalat ut ungefär en halv miljon för mycket till mäklaren/säljarna. Pengar som de tagit från den handpenning som vi fått i vår försäljning. Ni kan tänka er svettningarna när jag upptäckte att vi bara hade femtio öre på det konto som alltså ska innehålla över en halv miljon. Och det här att vår bankkontakt är på semester i Kroatien och har lämnat fel telefonnummer till den kvinna som ska hjälpa oss "om det behövs"? Ett rätt stort orosmoln över vår annars så klara och vackra majhimmel.

Tillägg: banken ordnade allt snabbare än vinden när jag till sist fick tag på rätt person. Samt att hon lät som att hon också ville dö när hon förstod vilket fel hon hade gjort. All good in da hood som vi gangstas säger.

Borde sova men är så uppe i varv efter all effektivitet idag

Jag älskar min syster. Alltså jag ÄLSKAR min syster så himla mycket. Hon har nog noterat min eskalerande desperation runt flytten och allt som vi inte hunnit ordna med den. Så idag kom hon över. Satte sig med datorn och gjorde en to-do-list och en detaljerad planering över allt som ska göras. Schemalade allt på olika datum osv. Och sen hjälpte hon mig att packa ner hela vardagsrummet. Hela jäkla vardagsrummet ba sådär tjoff nere i lådor. Förstår ni vilken syster jag har?

Jag borde verkligen sova nu men jag är alldeles för uppe i varv av allt vi hann med att göra idag. Effektiviteten! Vinnarkänslorna! Hurra!

Hurra för tvillingarna! 9 månader idag!

Älskade Olof och älskade Greta. Mina älskade älskade barn. Ni börjar bli så stora. Nio månader idag och nu har ni funnits ute i verkliga världen längre tid än vad ni var i min mage. De här försöken jag gör med vår månadskudde har blivit rent farsartade. Idag tror jag att jag satte er på plats ungefär tjugo gånger men inte en enda vettig bild blev det. Men jag ger inte upp. Det ska ni veta barn, att det är en envis mamma ni har fått.

Det här var månaden då ni gick från att vara småttingar till att bli bebisar på riktigt. Ni har båda två fått tänder, du har två Greta och du har en i underkäken Olof. Det gör att ni rör på munnen på ett annat sätt. Ni har väl inte så jättestor användning av de här små piggarna än men ibland, när ni äter äpple, och det krasar mot tänderna så ger det ett så gulligt ljud att både jag och er pappa tror att vi ska smälla av.

Ni har börjat ta er framåt och gör det med en sällan skådad målmedvetenhet. När du ser något som du vill ha Olof märks det tydligt. Hela ditt väsen avslöjar dig då din andhämtning först blir tyngre och mer högljudd, det är som att du flåsar igång dig själv, och sen drar du iväg med din speciella ålningsstil där du kastar fram din händer och drar dig fram med hjälp av ena benet. Klafs, has, klafs, has, klafs, has – så låter det om du till exempel siktat ett glossigt magasin. Glossiga magasin och framför allt att riva sönder dom har varit din absoluta favoritgrej den här månaden. Du älskar också tidningar Greta. Men för din del behöver det inte vara glossiga magasin för det du älskar är framförallt att äta pappret. Du är vår lilla dokumentförstörare nu. När vi kommer på dig med papper i munnen så gör du den gulligaste saken då du kniper ihop munnen, vänder dig bort från oss och pressar, jag svär du pressar ner vad du har i munnen. Och Greta! Du kryper på alla fyra sedan några dagar tillbaka. Ibland, om du blir ivrig för att komma fram till något som du vet är förbjudet som öppenspisen i Hummelviken eller eluttaget i barnrummet, så ställer du dig på alla fyra men drar dig liksom fram med hjälp av händerna och låter benen bara glida med.

Ni rör er runt i rummen och tar er över våra höga trösklar. Ni drar er upp till knästående mot saker och framför allt är det du Greta som är mycket nyfiken på vad som finns "där uppe" ovanför dig. När du badar om kvällarna nu tar du tag i kanten på badbaljan och ställer dig upp så det är nog bara en tidsfråga innan du börjar göra det överallt. Ni tar er också från liggande till sittande och från sittande till liggande. Ibland sätter du dig upp i sömnen Olof. Då hör vi ett ynkligt jämrande från sovrummet för när du sätter dig upp när du sover är det som att du har glömt bort hur du kan lägga dig ner igen. Då hjälper jag och pappan dig så klart och sedan möts vi i en explosion av fnitter ute i hallen.

Ni är båda två fortfarande förtjusande sociala och nyfikna på allt som är nytt. Du tar dig an världen med stor entusiasm Olof medan man kan sammanfatta dig som en natural born skeptiker Greta. Ta det här med gräs till exempel. När ni nu fick prova på att sitta i det med bara fötter och utan overall så blev du helt överlycklig Olof. Du kastade dig ner i det och började direkt tugga på strån som du dragit loss. Medan du Greta var mycket misstänksam mot detta nya. Försiktigt nuddade du gräset för att snabbt dra upp fötterna och klamra dig fast vid pappan. Men efter ett tag, när du började förstå vad allt det där gröna var så gillade du också det.

Ja, ni gillar nästan allt. Förutom de saker du inte alls begriper Olof, som stirriga blickar från tidningsomslag eller ljudet från dammsugaren. Du framstår som mycket mer orädd Greta. Jag kan inte komma på något som gör dig rädd, förutom när människor som du inte riktigt känner kommer för nära. Då skrynklar du ihop ditt ansikte och kan till och med börja gråta.

Ni är de två mest underbara små varelser som jag någonsin har fått lära känna. Det är dom små sakerna ni gör som får mig att falla djupare och djupare: Att du blir alldeles svettig när du är trött Olof, eller att du älskar att pilla dig i håret Greta och stryker med din lilla hand över ditt huvud. Och era nya miner: när du rynkar på näsan och ler Olof eller hur du plutar med läpparna Greta när du blir lite missnöjd och ser ut att fundera över hur världen är sammansatt.

Ni skulle bara veta hur mycket jag älskar er mina små lejonungar. Ni skulle bara veta. Och ni kommer att få veta. Hela resten av mitt liv ska jag göra allt för att ni ska förstå.

Hurra för ettan och tvåan som blev nio månader idag!

Vad då? Vill ni inte ha vattkoppor?

Vi ska flytta om drygt en vecka. Vi har två bebisar som är åtta månader, förlåt nio månader idag. Jag och Ulf är tröttare än vad vi någonsin varit på grund av allt som vi behöver göra i samband med flytten, kombinerat med att vi har haft mina föräldrar på besök, en helg i Hummelviken, firandet av min lillasyster osv. Läget är sådant att allt som är litet extra än att ta hand om hem och barn är som att addera ett 400 meter häck-lopp mitt under det pågående maraton som vi lever i just nu. Livet med två små bebisar alltså. Det spelar liksom ingen roll hur gulliga våra två bebisar är, eller att sakerna vi gjort extra har varit fantastiskt roliga. Vi springer ett fucking maraton här och det tar något oerhört på krafterna.

Så när frågan kommer: vill ni inte ha vattkoppor då? faktiskt tre gånger under loppet av två dagar så är svaret helt självskrivet för oss. NEJ! Nej nej nej nej nej NEJ! vill jag nästan ropa i desperation. Nej vi vill inte att Olof och Greta ska få vattkoppor. Inte nu. Inte när de är bebisar och vi redan står på knäna i beredskapsläge. Det spelar ingen roll att det sägs att sjukan brukar bli lindrigare ju mindre barnet är. Nyckelordet här är "brukar" och alltså inte alltid, världsapromise, 100% utan det i sammanhanget mycket vagare brukar som öppnar upp för undantag.

Att frågan dök upp beror på att vi träffade en familj med barn som förhoppningsvis skulle få vattkoppor vilken dag som helst. Ja, för dom låg det ett förhoppningsvis med i bilden eftersom det var något som de i den familjen gärna ville ha överstökat. Behöver jag säga att jag höll på att dö när jag förstod detta? Men nu informerades vi oss om att kopporna är något som bara smittar när man har dom på kroppen och att flickebarnet inte hade några koppor – än – vilket lugnade oss lite men ändå. Det blev nästan filmiskt, hur jag såg vår planering fladdra förbi i ögonblicksbilder.

Den lilla tjejen har fått vattkoppor nu. Men jag känner mig inte så glad. För gissa vad? Vattkoppor smittar två dagar innan utslagen syns på huden (och fram tills dess att blåsorna torkat in). Det har jag precis läst mig till på Sjukvårdsupplysningens sida. Att jag började googla det hela beror på att Olof har fått feber och att Greta först hade en och nu fyra små röda kvisslor i ansiktet. Nu står det i och för sig vidare på den här hemsidan att det vanligen tar 12-14 dagar från smittotillfället tills dess att de första symptomen börjar visa sig. Ännu ett vagt ord, "vanligen", så okej förmodligen är det inte vattkoppor.

Men det är ändå med tårarna brännande bakom ögonlocken som jag nu ber till gud att det inte ska vara vattkoppor. För jag orkar inte det. Jag orkar verkligen inte det just nu.

Och i Hummelviken har vi det bra

Den här dagen alltså. Vi är med darling Katarina och hennes två barn i Hummelviken. Vi har plockat vitsippor, rengjort utemöbler och grillat. Ätit middag ute och sagt "herregud vilken härlig dag det här är" cirka tusen gånger. Nu sover alla barnen, Ulf håller på och gör en brasa och Katarina sitter bredvid mig och muttrar över ett korsord. Jag misstänker att jag snart kommer att somna i soffan. Amen ni hör ju. I Hummelviken har vi det bra.

Det har gått ett helt år sen den där dagen på KS

Förutom att min hjärna varit full av tankar på allt vi behöver göra innan vi flyttar så har jag tänkt ganska mycket på hur det var för ett år sedan. Det var nämligen på precis det här datumet som jag blev inlagd på KS eftersom jag hade så fruktansvärt mycket sammandragningar och en livmodertapp som förkortats på alldeles för kort tid. Usch. Jag var så rädd och orolig och samtidigt benhårt övertygad om att "ettan" och "tvåan" skulle stanna kvar i magen. Minns ni den tiden? Då Olof och Greta var ettan och tvåan? Det är så overkligt att tänka på att det var just dom som låg där inne, vars hjärtljud vi jagade varje dag. Och Olofs lilla hand som vi såg så ofta på ultraljudsbilderna av tappen.

Jag tänker på allt som har hänt sedan dess. Att jag har blivit mamma, och Ulf pappa, och Olof och Greta som har fått sina namn och nu håller på att lära sig att krypa. Dom har blivit så stora. Nu tittar dom på oss och skrattar och vill kramas. Och allt vi vet om dom! Som att Olof blir jättesvettig när han blir trött och att Greta älskar keso. Eller att Olof blir glad av musik och om hur huden på Gretas kropp blir helt knottrig om vi pussar henne på halsen.

När jag tänker tillbaka på veckorna på KS blir jag rörd. Även om jag vet att allt kändes läskigt och osäkert då så är det ändå ett ljust minne. För jag hade det bra där. Jag fick den bästa vård man kan tänka sig och när jag nu sitter här med mina barn vet jag ju också att hela den där historien fick ett lyckligt slut. Det lyckligaste av dem alla. Slutet som stavas Erika och Ulf och Olof och Greta. Med min familj.