torsdag 23 oktober 2014

Köpenhamn dag 2: Karusella, Hay House och Tivoli

Hotellet vi bodde på hade en helt fantastisk frukost. Ekologisk, genomtänkt och spännande. Och god. Herregud jag höll på att glömma god. Urgod till och med.

Som synes var frukostmatsalen lika snygg som allt annat på hotellet.

Efter frukost hängde vi lite i lobbyn.

Sedan gav vi oss ut på en shoppingtur. 

Karusella är en fantastiskt fin barnbutik mitt inne i Köpenhamn.

Efter att ha köpt några julklappar till barnen (jag är inte bara ute i god tid jag också är ett geni som inte gav dom pärlorna och leksakerna redan på resan) så tråcklade vi oss upp till Hays fabulösa butik i två våningar på Ströget.

Förutom alla vackra saker som man kan titta på inne i butiken så har de också den här fina utsikten.

Ulf älskar såna där old fashioned herrekiperingsaffärer och det låg en sådan precis vid vårt hotell. Där tog dock mitt tålamod slut vid situationen där Greta var på väg ner för en trappa samtidigt som Olof rusade i stadig fart med sin snoriga näsa mot ett rack med skjortor. För att ge Ulf lite shoppingro gick jag och barnen därför tillbaka till hotellet.

Där vi sov tillsammans i en timme ungefär och Olof va. Olof!

Att väcka barnen efter deras dagvila är nog mitt bästa under ett dygn.

Så var det äntligen dags att gå till Tivoli. Jag älskar Tivoli.

Vi drack glögg!!

Och sedan hände det gulligaste man kan tänka sig. 

Vi åkte karusell! Premiären var inget annat än en succé.

Vi strosade runt inne på Tivoli och då och då öppnade livet upp sig och allt blev som ett himla vykort bara.

Vi tittade på berg-och-dal-banor.

Och åt middag på Wagamama. Barnen envisades med att äta med pinnar. Det kommer nog bli två väldigt kultiverade och världsvana små barn det där tror ni inte?

Sedan rörde vi oss långsamt hem mot hotellet i skymningen.

Det här var första gången som vi fick uppleva Tivoli pyntat för halloween och herre vad fint det var.

Jag ger de här timmarna som vi spenderade på Tivoli högsta betyg.

onsdag 22 oktober 2014

Köpenhamn, dag 1: Road trip, Hotel SP34 och spring i benen

Vår Köpenhamnsresa började med en road trip. Vi var så sjukt snabba och gjorde egentligen bara ett stopp under hela dagen. Under det stoppet satt vi i skydd för regnet i bagageutrymmet och lekte lejon (Oggi) och kurande vinkare (jag).

Några timmar senare rullade vi upp framför vårt hotell.

Kanske det snyggaste hotellet jag bott på? Allt var så designigt och snajdigt att jag höll på att gå av på mitten av alla omg-känslor.

Eftersom det fanns ett visst behov av att få röra på sig efter den långa bilresan gav vi oss ut på Köpenhamns gator för en promenad.

Jag menar naturligtvis "promenad" eftersom den mest såg ut på det här viset.

Med att Olof och Greta var extremt upplivade och söta mot alla som vi mötte (som det sattes hjärtan i brand under vår tur) samt allmänt stökiga och rymmiga mot sina föräldrar.

Men alltså, hon vår lilla Greta.

Och Olof. Olof va. 

Efter en stund gick vi tillbaka till hotellet. Eller vi "simmade" tillbaka till hotellet. Det var vad jag var fick lov att hitta på för att få med mig Greta från tidigare visade skyltning.

Vi åt middag på Bar Moritz som var en av hotellets restauranger. De serverade helt okejiga tapas. Vi hade ett ögonblick under den middagen då allt var i den där synkade harmonin som jag brukar prata om – det var det enda ögonblicken under hela dagen som det var så men gudars vad det ögonblicket betyder allt.

Efter middagen fortsatte springandet i en för ändamålet perfekt liten gång utanför hotellet.

Sen gick vi upp till vårt drömmiga hotellrum och tittade på lite Charlie och Lola på datorn innan sömnen kom och tog oss. En rätt bra start på vår semester i Köpenhamn även om jag och Ulf vid tidpunkten för detta foto hade insett att det inte var en semester per se vi var på med vårt rätt intensiva resesällskap. Att resa med två tvååringar alltså. Oj.

tisdag 21 oktober 2014

Veckans veckomeny vecka 43

Vi är hemma igen och vardagen har slagit till oss med full kraft. Istället för att blogga om hur härligt vi har haft det i Köpenhamn (men låt mig återkomma om det) så tar jag ett köksbänksrealistiskt grepp och radar upp vår veckomeny som vi har framför oss. För mig är de här listorna helt fab. Inte bara för att jag (och Ulf) har nästan alla veckans recept bara ett klick bort utan också för att jag nästa år kommer kunna gå tillbaka och bara copy pastea olika veckor när tiden tryter. Så himla genialiskt.

Nå. Så här ser vår veckomeny ut för veckan som vi har valt att kalla 43:

Veg: Majsplättar med kokosmjölk
Veg: Morotssoppa med tortellini
Veg: Rödbetsbourguignon (från kokboken Green Kitchen Storys)
Veg: Potatispaj med tryffelsås (från kokboken Mera vego) 
Veg: Hemmagjord pizza (kanske med Pickipickis drömmiga topping?)
Lövbiff med tärnad potatis
Korv i långpanna med sötpotatis (tips från en av er! ♡)
Spagettigryta (Oggifavorit)

Vad står på menyn hemma hos er denna vecka då hösten helt har lagt beslag på oktober?

fredag 17 oktober 2014

Greta och skuggan

Nå. Allt är inte bara stök i det här livet som vi har: I de här sprången som vi konstant befinner oss mitt i eller mitt emellan. Att barnen växer och blir mer medvetna är också en ganska häftig sak att få bevittna.

Det jag har i åtanke nu har pågått ett tag. Över en månad, kanske ännu längre. Jag tror att det var i samband med att Olof och Greta blev introducerade till Lilla Spöket Laban som det hände. I ett av avsnitten hamnar nämligen lilla Laban i krakel med sin skugga och bortsett från den problematiken så: det där med att ha en skugga va? Mycket mäktigt om vi kollar av läget hos Greta.

Hon är så förtjust i sin skugga. Att den kan hoppa med henne på en solig dag ute på trottoaren. Eller att den kan sträcka upp händerna ovanför huvudet när hon åker vagn. Att den är med henne överallt, även inomhus på vissa platser. Hon älskar verkligen det. Och när hon upptäckte att hennes Pippifigurer också hade en skugga – det var som att en av de mest kraftfulla händelserna i universum inträffade.

Den här att få vara med och se två barn växa och bli större och förstå saker om sig själv och världen. Vilken gåva det är. Det är utan tvekan det vackraste som har hänt mig.

Nu åker den här upptäckarsugna och fläckvis konfliktladdade familjen på äventyr. Ha en fin fredag så länge!

torsdag 16 oktober 2014

Nästa nivå av läggningstjorv

Alltså. Dom har ju somnat och sovit så bra i det senaste våra två små Oggisar. Sedan vårt senaste eldprov med maratonnattningar (som förmodligen kom sig av flera olika saker så som: sladdriga rutiner från sommaren, förskolestart, nya "riktiga" sängar och allmänt utvecklingssprångstrots) så har allt fungerat rätt bra. Då tog vi krafttag och rebootade barnen genom att inte låta dom sova något alls på dagarna under en tre-fyra dagar och då hittade de tillbaka till sina rutiner igen.

Men nu. Oj oj oj. Det Greta håller på med om kvällarna. Det är något helt nytt.

Jag har för mig att det var någon som kommenterade om att deras dotters sovstrul handlade om att hon vägrade lägga sig ner, sprang runt i rummet och tjorvade sig när det här var på tapeten senast. Det här med nattningsproblemen alltså. Precis så är det med vår lilla Gretsky nu. Redan när vi börjar prata om att det är dags att sova så inleds nejandet. Hon säger nej. Hon kliver upp ur sängen. Hon slänger upp benen mot väggen. Hon kryper upp till toppen av sängen. Sedan ner till botten. Hon kryper in under täcket. Hon gråter. Och hon skrattar. I kväll fick jag lov att bära över henne till min säng när hon gick in i någon slags skrikfas under protestnattningen. Orka att hon ska väcka Olof också. För han sover nämligen som ett a-barn just nu.

Och jag vet inte riktigt vad det är som pågår. Sedan flickebarnet hade höstblåsor och var hemma från förskolan själv i några dagar har hon inte varit sig riktigt lik. Det är som att hon har vuxit, mentalt, och jag kan förstå att det är konstigt för henne då. Det är som att hon har blivit lite mer medveten? Hon tycks vara rädd för mörkret. Kan det vara så? Hon sitter upp i sängen och spejar och vill inte riktigt blunda. När jag frågar om hon har svårt att somna nickar hon och suckar och det är som att hon förstår att hon, nej inte bara hon, det är som att hon förstår att livet är lite jobbigt just nu.

Jag antar att även detta är en fas. En sån som även kommer att passera. Men GUD vad jag inser att jag inte har upplevt en jobbig nattning förut. Maratonnattningarna var en bris i jämförelse med dom här som vi har haft de senaste tre dagarna. Det är så svinjobbigt att inte kunna hjälpa sin arga och frustrerade lejonunge att komma till ro. Det är här otillräcklighet på en ny nivå. Och den här nivån suger.

Men nog kommer jag att klara detta? Bara säg att jag kommer att klara detta.

Erika kan berika, nu med PT: Nassim Al Fakir!

Det här är Nassim. Han måste vara den mest vältränade person jag känner. Han har en sån kroppskontroll och sån passion för träning att det nästan är overkligt. I alla fall för mig som är något av en total träningsanalfabet. Och vet ni? Från och med nu och fram till typ jul så kommer Nassim att ge mig en övning i veckan som jag ska göra. Mina önskemål är övningar som jag kan göra för att förstärka mage, rygg och korsett. Alla dessa övningar kommer jag att lägga upp här på Erika kan berika eftersom det känns så LYXIGT att ha en egen PT här. Plus att det blir ytterligare en morot för att träna.

Den första övningen är plankan. Här säger Nassim att det är viktigt att man tänker att naveln ska dras in mot ryggraden. Extra viktigt för mig som har haft ett småkonstigt glapp mellan mina magmuskler.
Edit: på förekommen anledning vill jag bara förtydliga att jag inte har något glapp längre, inte något som jag tror eller känner är ett problem. Har man det är mammamage en bra sida (och app) att bekanta sig med.

Som en utökning av planki ska jag också gå ut med foten och sedan in igen.

Och sedan växla de två olika benen.

Så här. Tjugo gånger om dagen ska jag göra detta. Jag är lite osäker på om han menar 20 gånger totalt eller 20 gånger per ben. Jag gissar egentligen på det senare men eftersom jag känner mig svag så väljer jag att tolka det som att han menar 20 gånger totalt. Visst är jag smart?

Utöver att jag faktistkt har gjort detta i två dagar så har jag också gått en powerwalk denna vecka. Så här i sjukdomstider (då både jag och mina barn är sjuka växelvis) och med enormt mycket jobb och långa arbetsdagar är det i princip omöjligt att hitta tiden då jag kan träna. Jag vet att denna omöjlighet hänger ihop med min egen ovilja att prioritera träning men istället för att bli sur på mig själv väljer jag att se det som att det var bra gjort av mig att komma ut på en 45-minuters PW i alla fall. Heja mig? Ja, heja mig!

Nästa vecka kommer nästa övning. Roligt detta med PT i bloggen, tycker ni inte?

onsdag 15 oktober 2014

Supersnabb thaigryta

Det här är sannerligen inte den vackraste rätt jag har fotat men faktiskt en av de godaste jag ätit i det senaste och det trumfar ju allt. Den här snabba och härligt thaiiga rätten kommer från ett av alla de finfina tips som jag har fått från er (tack Johanna!) i kommentarerna till en av mina veckomenyer.

Thaigrytan får sin smak från ingefära, cirongräs och kokosmjölk. Eftersom den görs på köttfärs går den rallyfort att göra. Jag tänker att man lätt kan byta ut köttfärsen mot quornfärs om man vill göra den vegetarisk (och då även byta ut fisksåsen mot vit soja).

Okej, så här gör man Supersnabb thaigryta:




Det här behövs:
400 g blandfärs
10 g ingefära (dvs en liten bit)
1 st citrongräs
2 msk fisksås
120 g purjolök
2 tsk sambal oelek
1 msk matolja
1 burk kokosmjölk (400 ml)
100 g spenat, färsk

Gör så här:
  1. Skölj och skär purjon i 1/2 cm tjocka skivor. Skala riv ingefäran. Banka på citrongräset med t ex skaftet på en kniv och dela det sedan i 2 bitar. 
  2. Bryn blandfärs och ingefära i olja i en wok eller stekpanna. 
  3. Tillsätt purjo, citrongräs, sambal, fisksås, och kokosmjölk. Sjud ca 5 min. 
  4. Tillsätt spenaten precis på slutet. 
  5. Plocka ur citrongräset och servera med jordnötter, lime och jasminris. 
Hurra för såna här enkla, fantastiskt välsmakande vardagsrätter som bara känns så himlarns lyrriga!

Premiär av Retorikmatchen woop woop!

Vårt program hade premiär igår! Vi på redaktionen träffades ute på lokal där vi åt hamburgare drack öl och tittade på avsnittet tillsammans. Det är en sån overklig sak när något man jobbat med så länge plötsligt finns där ute. Nu ligger det inte längre på en dataskärm i en redigeringsholk eller på en hårddisk någonstans luddigt. Nu är Retorikmatchen 2014 igång och jag är så otroligt megastolt över vår produktion.

Nassim är en helt glimrande och glittrande och trygg programledare och vår jury är så kompetent att man storknar. Barnen är så fantastiskt skickliga och kreativa redan vilket bådar gott för slutspelet som vi har framför oss. Gårdagens avsnitt är en redovisning av kvalet, sedan väntar två avsnitt slutaudition innan kvartsfinalerna drar igång.


Titta gärna. Inte minst för att yours truly gör en fantastisk roll som pedagog i det första avsnittet. Ja, jag gör min skådespelardebut kan man säga hehe. Det är även jag som speakar programmet om ni någon gång har funderat på hur jag låter egentligen.

Titta på premiären här på UR Play. 

Retorikmatchen sänds i SVT Barn på tisdagar 19.20 och i SRP4 på lördagar 11.30

tisdag 14 oktober 2014

Det här med barn och alkohol

Det är en motsats inte sant? Barn och alkohol är två ord som bara inte går ihop hur man än vänder och vrider på saken. Men att vara en person som verkligen gillar vin, äh, inte bara vin jag tycker om allt som har med alkohol att göra: fernet, calvados, snaps, öl, fransk cider, champagne ågud champagne och listan bara pågår – det har ju inte ändrats bara för att två ljuvliga små individer berikat mitt liv.

Nu är jag visserligen inte en person som gillar själva berusningen så mycket längre. Förut kunde det gott vara så men nu är det mest smaken jag älskar. Ostron och champagne, mustiga grytor och rött vin, sill och snaps och gudars vad jag tycker att allt det där hör ihop. Men att sätta sig med ett glas bara för att gör jag inte längre. Jag orkar inte bli bakis och jag orkar inte heller bli full och yr.

Och det här är något jag funderar allt mer på. För lika trevligt och gott som det kan vara med alkohol, lika moraliskt tveksamt kan jag också tycka att det är, eller snarare: har blivit och än mer kommer att bli. Att jag och Ulf ganska ofta dricker ett glas vin på fredagar till middagen tillsammans med barnen har blivit något som skaver i mig en aning. Än är de så små att de inte riktigt förstår vad det är vi har i våra glas men vad är det för signaler som jag vill skicka till mina barn? Sånt går jag runt och tänker på. Jag vet att många väljer att dricka sitt glas vaddetnuär efter att barnen har somnat men jag tror inte att jag kommer att bli en sån för det är liksom inte på det sättet som jag är ute efter mitt glas vin. Jag vill ha det till maten och jag vet att jag aldrig (nåja, sällan) spårar och blir dragen. Ändå tycker jag att det är klurigt det här. Och jag vet inte om det är jag som tycker detta eller om dessa tankar har att göra med de starkt moraliska rösterna som är så väldigt på det klara att man inte kan dricka med barn i närheten. Det känns också som att de som har en nolltolerans är så mycket mer på kloksidan än de som förespråkar föräldraskap med vin.

Hur tänker ni på det här med alkohol och barn? Och nu menar jag inte om man ska bli full med barnen för det ska man ju så klart inte. Men alla de där små goda trevliga glasen. Det där himla vinet som blivit något som symboliserar vuxenlivet. Att vi fortfarande har ett sådant också menar jag. Hur tänker ni där?

måndag 13 oktober 2014

Hur jag älskar våra middagar på Wasahof

Det har nu gått tre timmar och fyra dagar sedan jag och min vän Katarina var och åt middag på Wasahof.

Jag vet inte hur många gånger vi har varit där över åren men det är många. Jättemånga.

Varje gång som vi är där säger Katarina till mig: "visst vet du att vi kommer att gå hit så länge att de till sist kommer att få hjälpa oss in från färdtjänsttaxin till vårt bort?" och varje gång svarar jag att "ja, ja jag vet det."

Allra oftast när vi är där äter vi vitlöksgratinerade havskräftor.

Och krabba. Katarina har nog ätit krabba varendaste gång vi har varit där.

Att få ha ett stammisställe dit man går med sin bästa vän, det är en sån där sak som man drömmer om inte sant? Och nu har jag det så. Jag lever alltså drömmen. Jag lever drömmen.

Jag älskar dom här kvällarna som jag och Katarina har på Wasahof. Dom och Katarina herself som är en sjujäkla bra person att ha som bästa vän. Det ska jag säga er.