tisdag 16 september 2014

Inspiration, spring i benen och majskolvar med smör på Slottsträdgården Ulriksdal

Under helgen gjorde vi en utflykt till Slottsträdgården Ulriksdal. Det är en av mina favoritplatser i hela världen tror jag.

Vi började med att gå in i växthusen och titta på olika finheter.

Allt är så jädra vackert uppställt där att man typ inspirerar ihjäl sig.

Jag köpte några blommor. Dom kan ni få se i ett annat inlägg?

Och barnen tumlade runt så där som våra två barn alltid tycks göra nu för tiden.

Efter att ha köpt dom blommor vi ville ha gick vi ut i trädgården.

Barnen åkte rutschkana.

Och Ulf snyggade sig på en sån där bänk som jag drömmer så intensivt om att ha någon gång i framtiden.

Olof klättrade i träden.

Just nu kan man åka till slottsträdgården och plocka blommor och grönsaker i deras självplocksland.

Båda barnen älskade att springa i alla gångarna.

Och genom de magiska tunnlar som de skapat.

Allt är verkligen helt makalöst vackert där ute just nu.

Vid ett hörn av trädgården har de ordnat en liten skördeplats.

Där slog vi oss ner vid några bord.

Och åt nyskördade, nykokta majskolvar med smör och salt.

Hur gott?

Exakt hur gott som helst.

Detta är mitt bästa utflyktstips just nu.

Att få sitta ute och äta majskolvar i septembersolen förläger livet. Så måste det vara. Så känns det i alla fall i varje cell av min kropp.

Här finns vägbeskrivning och öppettider.

måndag 15 september 2014

Veckans veckomeny vecka 38

Vardagen fortsätter trots ett valresultat som ger mig bekymmersrynkor the size of Grand Canyon. Det är barn som ska hämtas, jobb som det skall gås till och mat som ska lagas inte sant? Och känslan just nu, strax efter lunch på en måndag, är faktiskt upplivad. Upplivad av att tonen redan nu (i bla sociala medier och bloggar) är att vilja ta ansvar för att ändra inställningen till nästa val. Min kompis Julia skrev så här på instagram: "Mörkret jag känner idag ... avgrundsdjupt. Men så vid frukost i morse tittade jag länge och väl på våra två barn och tänkte: är det en sådan här värld ni ska växa upp i? Ska ni behöva leva i ett land fyllt av okunskap och hat? Nä, det ska ni fasiken inte behöva. Det får inte bli så. Nu är det upp till oss att kanalisera energin och bekämpa hatet. Nu organiserar vi oss. Vi är starka. Vi är 87%."

Det känns banalt och lite konstigt att skriva en veckomeny efter ett sådant brandtal men hej livet som tuffar på. Nu kör vi!

Den här veckan har vi Linas vegetariska matkasse igen och recepten låter rätt spännande, bland annat Piadina som tydligen är en slags nordafrikansk pizza. Vi har som mål det här året att 50 % av våra måltider ska vara vegetariska och såna här veckor när vi får tre vegetariska recept gratis känns det inte det minsta klurigt att hålla sig till det.

En av rätterna, tonfiskpastan, blev aldrig lagad i förra veckan och därför får det flytta över hit. Annars är det många rätter som är frierier till Oggnog. Olof har ätit lite si-så-där i det senaste så vi får göra vad vi kan denna vecka för att kompensera.

Skojigast denna vecka blir när jag och Ulf ska göra råbiff själva för första gången. Jag vet att råbiff är en sån där rätt som många inte förstår sig på men det är en av mina absoluta favoriter i hela världen. Jag väljer ofta en sån när jag är på restaurang men har aldrig provat att laga själv hemma. Planen är att vi ska gå till vår polske slaktare och köpa fint kött och sedan mala själva i vår aldrig tidigare använda köttkvarn. Just den middagen kompletterar vi med korv till barnen.

Nå. Så här ser veckans veckomeny ut som vi diarieför som nummer 38:

Veg: Potatiskaka med fejkonströssel, äppelsallad och cottage cheese (Linas matkasse)
Veg: Piadina med hommos tahina, ugnsrostad aubergine och persiljesallad (Linas matkasse)
Veg: Svamprisotto med gräslök och fänkålssallad (Linas matkasse)
Veg: Halloumiburgare
Veg: Lasagne med aubergine och zucchini (från kokboken Mera vego)
Veg: Kräm och omelett (Oggifavorit)
Spagettigryta (Oggifavorit)
Fiskgryta (Oggifavorit)
Tonfiskpasta (den blev aldrig lagad i förra veckan och flyttas därför över hit)
Råbiff med adekvata tillbehör och pommes (korv till barnen)

Har ni några recept på vardagsmat som ni gillar och kan dela med er av? Jag har nämligen hittat på en sån fiffig grej där jag samlar allt ni tipsar om i ett pinterestalbum. Där kan vi alla kika in när vi kört fast och behöver lite inspiration. Det vill säga ungefär lite då och då.

Vaknar åter igen ledsen och skrämd

För fyra år sedan vaknade jag upp vilsen, ledsen och skrämd. Då hade Sd tagit sig in i riksdagen och jag förstod ingenting. Jag förstår fortfarande ingenting för i den värld där jag vill leva så kan ett sånt här resultat inte vara möjligt. Då, för fyra år sedan, försökte jag hantera min ångest genom att lajva hemmafru: jag avfrostade frysen, putsade kristallkronorna åh herregud och kokade saft, alltså hur knäppt?

Idag vaknade jag också med ett tryck över bröstet och en klump i magen. Under morgonen har jag kramat mina barn så hårt så hårt och känt någon slags bisarr tacksamhet över att de är för små för att förstå. För hur förklarar man ett sånt här valresultat för sina barn? Mina gudbarn som är stora nog för att försöka är i chock och jag gråter inuti när jag tänker på dem.

Men livet går vidare för att det måste gå vidare. Kampen fortsätter. Och det finns bra saker som också har hänt i och med valet. Precis hur allt kommer att bli återstår att se, men inuti mig finns en ljus kärna som jag vill se växa. Och jag tror också att den kommer att få göra det. För även om jag vaknade ledsen och lite skrämd i morse så känner jag mig inte vilsen. Vi är många och vi är starka som vill se ett ljusare Sverige växa fram. Men just idag är det tungt.

Nu ska jag fortsätta att ta mig igenom den här dagen. Jag har redan gjort två ganska konstiga saker som jag ser som tecken på att jag är en människa i kris. Jag har i hets beställt ett par skor och ett par nya dörrluckor till ett skåp. Tydligen väljer jag att konsumera mig ur ångesten den här gången? Åh herregud vad det här med val inte är bra för mig. Inte för min självbild i alla fall.

söndag 14 september 2014

Oggi says RÖSTA!!

Alltså den här dagen. Den här dagen! Som jag har sett fram mot den här dagen.

Idag är första gången som jag får gå till en vallokal tillsammans med mina barn och det är så stort och vackert att det svindlar. Idag är Olofs och Gretas första valdag och det är så självklart att de ska med. För det här är en viktig dag. Det är en mäktig dag. Dagen idag är en manifestation för demokrati och det är vår medborgerliga plikt att gå och rösta. Det är en rättighet i Sverige, men det är baske mig vår skyldighet att vårda den här möjligheten vi har till att påverka. Den är inte självklar överallt och det är viktigt att vi påminner oss om detta. Att rösta är att ta ansvar för vår egen, våra barns och för alla andras framtid.

Nu har vi klätt upp oss och gjort oss fina för det här är en sån dag. Om en liten stund ska vi fyra gå bort till vallokalen tillsammans. Vi kommer att rösta för solidaritet med andra. För frihet, jämlikhet och miljö. För en framtid som är bra för så många som möjligt. Jag hoppas så innerligt att alla ni som läser här också går och röstar idag. För dagen idag är en viktig dag. Kanske den viktigaste av dom alla.

lördag 13 september 2014

Poddtips: Blankens Swanberg podcast



Det fanns en tid då jag lyssnade på jättemånga poddar. Eller, det har funnits två tider då jag har lyssnat på jättemånga poddar. Den första perioden skapades ur min katastrofgraviditet då jag inte orkade göra något annat än ligga på min säng och glo. Glo och lyssna på radio/podd. Den andra perioden uppstod när jag gick cirka en miljard barnvagnspromenader för att synka Olof och Greta att sova samtidigt. Men sen kom livet emellan. Det här intensiva livet då man inte hinner en bråkdel av det man skulle vilja eftersom det aldrig finns någon tid. Aldrig.

Så en dag öppnades livet åter igen för något nytt. Barnen började förskola och jag började gå morgonpromenader. Jag bestämde mig för att jag skulle bli en tränande människa men eftersom jag inte får ro om jag inte får någon slags stimulans så fingrade jag in mig på min podd-app och började lyssna igen. Och jag har nu en ny poddfavorit. Cecilia Blankens och Johanna Swanberg gör en podd som är precis den som jag saknat under mina tidigare två poddperioder. För då var det framförallt killar som poddpratade om den här typen av intelligenta vardagsbetraktelser som jag tycker så mycket om.

Förutom att både Cissan och Johanna är smarta och välformulerade så känns dom också varma vilket är en förutsättning för att nå fram till mig. Det känns lite som att jag får sitta och lyssna av ett samtal mellan två kompisar som verkligen gillar och respekterar varandra. Ibland tycker jag att de är lite väl snälla, sådär som man är i början av en vänskap, och inte riktigt vågar gå emot varandra. Eller vågar? Vill är kanske ordet som ligger närmare sanningen. Men det kanske kommer? Jag hoppas det för då kommer den här podden bli ännu mer fabulös. Ett samtal, avlyssnat eller inte, blir alltid lite mer underhållande om det uppstår små konflikter. Det är en fin linje det där för det får inte bli bråk eller dålig stämning för yikes! vad det är jobbigt men det är roligt när duor kan retas med varandra.

Varje avsnitt som jag lyssnat på har gett mig något att fundera på. Det har gett mig samtalsämnen att ta vidare och det är ju en fantastiskt sak. Oftast håller jag med Blankens och Swanberg i deras tankebanor men ibland går jag och pratar emot dem på min promenad. Det är ett mycket gott betyg. Ett program som engagerar, i vilken form det än må komma, är precis vad jag går igång på. Äh, låt mig summera: Blankens Swanbergs podcast är helt enkelt bäst just nu.

Hämta avsnitt och lyssna själva på iTunes eller Libsyn.
Blankens Swanberg på Facebook.

fredag 12 september 2014

Kalasdukat kök

Vår lägenhet är en sån där det är öppet mellan kök och vardagsrum. Det är inte alltid som jag är helt övertygad om att det är en fiffig planlösning men de dagar då vi har kalas är det faktiskt toppen. Platsen vid vårt köksbord är rätt stor vilket gör att det är enkelt att duka för många gäster. Det älskar jag.

Förra lördagen fyllde Ulf år och vi dukade upp en helt magnifik skaldjursmiddag. Fokus var på kräftor och västerbottenpaj men vi hade även räkor, aioli och ostron på bordet.
Dukningen bestod av bland annat en svart ljusstake och en duk som vi köpt i Moskva. Jag tycker att det är fint att duka med saker som har en historia för då har man alltid något att prata om vid middagen. Ett tips också: våra mattallrikar köpte vi för några år sedan på Gustavsbergs porslinsfabrik som har en stor butik med andrasorteringar.

Men okej. Alltså kräftor va. Det här var första och förmodligen sista gången i år som jag åt kräftor. Det är faktiskt helt perfekt med en kräftskiva per år tror jag. I alla fall för mig.

Med ostron känner jag på ett helt annat sätt. Där tror jag att det faktiskt är helt perfekt med ett par ostron i veckan. Minst. Hur som helst så var det så här vårt kök såg ut förra helgen då vi hade födelsedagsmiddag för min lover Ulf som fyllde år

torsdag 11 september 2014

En lista om idag

När vaknade du idag?
Klockan 06:10 av ett "plijong-ong-ong-onggg". Det var Greta som hittat en gammal leksaksboll som hon studsade med i köket. Ändå, så gulligt det här att barnen kan kliva upp själva nu.

Vad skulle du göra?
Ja, vad skulle jag göra? Somna om? Nej, det var inte något alternativ. Men jag klev upp och frågade om lilla Greta ville titta på ett avsnitt av Madicken på iPaden bredvid mig i sängen? Det ville hon.

Vad åt du till frukost?
Min variant på Bircher müsli, ett kokt ägg, ett glas grönsaksjuice och en liten kopp kaffe.

Och lunch?
Sushi. På balkongen. Med Ulf. Vi försöker äta en lunch tillsammans själva varje vecka. Så himla fint att vi lyckas få till det.

Och middag?
Pasta rosso från Lisas bok Mera vego. Så väldigt jättegott!

Vad gjorde du idag?
Förmiddag: Jag jobbade hemifrån på förmiddagen och jobbade verkligen jättemycket. Jag tänkte så mycket och så intensivt att jag fick ont i huvudet :(
Lunch: Sen gick jag och köpte sushi åt mig och Ulf som vi åt på balkongen i solen.
Eftermiddag: Vips var klockan kvart i tre och det var dags att hämta barnen så jag kvistade iväg till förskolan och fick världens hårdaste kramar av båda mina barn. Jag älskar att hämta barnen när dom gör så. Vi gick hem och hängde lite på gården men det innebar för mycket galenskap så vi gick upp och tittade på Lilla spöket Laban istället.

Ringde du någon igår, vem och vad sa ni?
Jag ringde mina kollegor typ tusen gånger för olika jobbgrejer. Tex: vilka idrottslag ska vi försöka få tag på för att ha som rekvisita i våra kommande kvartsfinalinspelningar? Hur ska våra coacher jobba med barnen? Vilka lag ska mötas i vilka finaler? Sånt. Ringde även vår redigerare Kristoffer men han svarade inte.
Ringde Ulf tusen gånger eftersom det är så vi jobbar. Några samtal om lunchen, några om en ombokning av en Köpenhamnsresa, några om en creme fraicheburk som försvunnit.
Till sist: Jag och min vän darling Katarina ringde om varandra flera gånger innan vi till sist lyckades få kontakt. Då visade det sig att hon var i mina krokar så hon kom över. Älskar när sånt händer.

Vilket humör var du på?
Blandat. Lite stressad. Lite nedstämd på grund av huvudvärk. Men mest glad eftersom jag fick vara med alla som jag tycker mest om.

Vad lyssnade du på?
Blankens Swanbergs podd. The Band.

Vad hade du på dig?
Ett par illasittande jeans och en blåvitrandig tröja. Kommer jag någonsin komma ur den här randiga tröjperioden av mitt liv? Det verkar inte så. Åh nej, betyder detta att jag hamnat i en fashion trap? Fuck.

Vad gjorde dig glad?
Lunch med Ulf. Kramiga barn. Spontanhäng med bästa vän.

Och ledsen?
Kanske inte precis ledsen men irriterad på den nivå av galenskap som mina barn visade upp ute på gården. När jag fick ett telefonsamtal gick de bärsärkagång och kastade ett leksaksbord och en liten stol i rabatterna. När jag fick nästa samtal ryckte de upp blommor ur tidigare redan så vandaliserad rabatt och sprang in på våra grannars uteplats och härjade runt. Observera att det var två svinkorta samtal eftersom jag vet att de två barnen jag har inte är kompatibla med mobiler.

Vad drack du?
Kaffe, grönsaksjuice, vatten med färskpressad citron, äppeljuice med kolsyrat vatten, en kopp mintte.

Köpte du något?
Nej. Eller, jo, sushin bjöd jag min man på.

Vad var det konstigaste som hände?
Det var väl det där Carola-momentet som Greta hade när hon drog upp blommor ur rabatten (samtidigt som jag försökte få bort Olof från surgrannarnas uteplats).

Vem hängde du mest med?
Hum. Ulf? Jo. Ulf. 

Vad ångrar du nu idag?
Att jag inte bara blev urglad när Katarina berättade en jätterolig nyhet. Jag vet inte varför men jag behövde tydligen bli djävulens advokat och jag hatar när den sidan väljer att träda fram så spontant.

Hur var dagen från en skala från 1 – 10?
Sjukt svajig. Ibland åtta-nio. Ibland två-tre. Äh, en mesig femma då?

Vad hade du hellre gjort?
Jag hade hellre gjort allt utan huvudvärk, fått möjlighet att gå en promenad på förmiddagen, haft två buljongtärningar i tomatsåsen, ni vet, såna där små saker. Eller legat vid en pool i Grekland med barnvakt till Oggi, läst en bok och smuttat på en öl. Det hade funkat det med. Nah, vem försöker jag lura? Det hade varit en drömdag tamejtusan.

Träningsbloggen: nu med nya träningskläder!

Fråga: när kan man börja kalla sig själv för en tränande människa utan att det känns som att man hittar på? Om jag gör en empirisk undersökning med mig som enda underlag är svaret att man inte kan det när man är inne på sin blott tredje vecka.

Men så är det ju ändå, på alla sätt. Detta är min tredje vecka med er som coacher och låt mig redovisa hur bra det har funkat även denna vecka med er som piskmorötter:

Fredag: fortsatte med löpprogrammet, del tre av vecka två: 14 minuter rask gång samt löpning.

Måndag: Del ett av vecka 3 av löpprogrammet. 14 minuter rask gång och löpning.

Onsdag: Del två av vecka 3 av löpprogrammet. 15 minuter rask gång och löpning.

I tillägg till detta har jag cyklat till och från jobbet två dagar. Nu har jag visserligen en elcykel men jag måste trampa den för att den ska kicka igång drivet. Det är 6,5 km enkel väg, you do the math. Nej förresten, jag gör det: 26 km har jag cyklat dessutom. Wow.

Reflektioner: En del pigga saker har hänt denna vecka och fram tills att jag var ute och sprangish igår skulle jag säga att allt har känns lätt och kul. Men igår var det jobbigt. Fy tusan. Kanske berodde det på att jag hade haft världens mest intensiva arbetsdag innan? Jag trodde att det skulle bli skönt att springa av mig den men i stället blev det det tyngsta passet hittills. Och då är det ju inte några brakpass jag förbundit mig till. Vi får se hur det känns när jag ger mig på nästa del av löpprogrammet till helgen.

Den piggaste saken denna vecka var när jag köpte nya löparkläder. Alltså. Alltså! Det är med ett sånt självförtroende jag nu smälter in bland Kungsholmsstrands joggers. Kanske kan ni få se en bild på min outfit? Den är ganska gråsvart kan man säga men med starka rosa inslag. Hur kommer det sig att träningskläder blivit så neoniga funderar jag en del på, men inte jättemycket.

En sak som jag inte ska göra om är att prata om träning med riktiga träningsproffs. Vi har lite svårt att mötas i ett samtal kan man säga. Så här. Jag fick feeling en dag och tänkte att jag kunde prata lite med två av mina kollegor om övningar och sånt. Jag jobbar nämligen med Nassim Al Fakir som nog är den mest vältränade person jag känner och en kille som kallas Lavan som är tränare och mästare i en ganska avancerad kampsport. Ni kan ju tänka er scenariot. Där sitter jag, en slapp person som älskar tryffelsalami mest av allt i hela världen, mellan två totala muskel- och kraftpaket som tränar varje dag I kid you not. Det jag trodde skulle bli ett kul samtal och kanske en pepp till mig och bloggen blev helt HELT överavancerad. Samtalet avslutades med att jag backade ut ur rummet och ropade "amen ni förstår ju inte var jag kommer ifrån! Jag vill bara gå runt i en delikatessaffär och plocka på mig tryffelsalami och brieostar! Det är den enda träning jag gjort i hela mitt liv!" Men om det finns någon som är intresserad så var deras råd: Gå inte till en PT och kalla aldrig det du gör för träning. (Obs: detta var inte riktat mot bara mig utan mer menat som att ingen ska kalla det man gör för att träna för då blir det typ "jobb".  Jag tror att det var så han menade.)

Vi får se. Nu blev jag ändå lite peppad på att få några övningar av dessa två galningar som jag kan hålla på med varje vecka? Som ett experiment kan man kanske säga? Det kanske kan bli kul? Eller underhållande i alla fall. Äh, vi får se. Vi får se.

onsdag 10 september 2014

Majsplättar med kokosmjölk

I vår familj finns det en person som älskar pannkakor. Det finns en som tycker att det är ganska gott, en som typ inte gillar och en som vägrar att ens smaka en bit. Man kan alltså säga att vi har en något komplicerad relation till vår torsdagsnationalrätt. Här om dagen lagade jag Majsplättar med kokosmjölk från Onekligens kokbok Mera vego för att helt enkelt se om vi kunde hitta en gemensam väg in i pannkaksvärlden och se, det kunde vi! För alla i familjen gillade dessa små härliga plättar. Barnen åt dem med turkisk yoghurt och agavesirap och vi vuxna med de rekommenderade tillbehören. Så väldigt gott och enkelt. Så pass himla bra att den fått flytta in i vår veckomatsedel.

Det här behövs:
2 dl vetemjöl
2 krm salt
4 dl kokosmjölk
2 ägg
3 dl majs
1-2 msk sweet chilisås
fett att steka i
Tillbehör:
färsk koriander
tjock youghurt
sweet chilisås

Gör så här:
  • Blanda vetemjöl och salt i en bunke. 
  • Tillsätt kokosmjölk och ägg och vispa till en slät smet. 
  • Häll i majs och sweet chilisås och stek plättar i medelvarm panna.
  • Hacka koriander och rör ner i yoghurt.
  • Servera plättarna tillsammans med yoghurten och extra sweet chilisås.
Mums!

tisdag 9 september 2014

Tack snälla snälla ni!

Åh, jag sitter här med tårar i ögonen efter att ha läst alla era urfina kommentarer om att oroa sig för sina barns utveckling. Skrattat har jag även gjort. Ni är ju för roliga! Det är väl precis som ni skriver: att man alltid kommer att oroa sig för någonting hela tiden och att man inte borde jämföra med andra. Men det är svårt eftersom det rör sig om utveckling och att det i botten ligger en rädsla över att något ska vara fel.

I alla andra fall är jag bra på att inte jämföra mig med andra. Jag låter mig gärna inspireras av andras stil, resor eller vad det nu kan vara men det är inget jag sätter som måttstock för hur mitt liv ska vara. Tittar jag i tidningar eller på instagram så väcks det inte en gnagande oro i mig över att mitt liv skulle vara fattigare än för den som äter många middagar på restaurang, reser själv med sin partner till NY eller landar ett fett jobb.

Men med barnen. Gud. Med barnen är jag helt hudlös. Och det tror jag att de allra flesta är? Jag minns att det i vår föräldragrupp fanns en förälder som nojade över att hennes dotter inte hade så mycket hår. Och ni som kommenterade i det förra inlägget berättade hur ni tycker att det kan vara jobbigt med både det ena och det andra när det gäller barnens utveckling.

Men det här är viktigt. När jag blir nedstämd över att mina barn inte pratar så är det inte för att jag vill vinna en tävling i att ha snabbast och bäst utvecklade barn. Jag vill bara inte att de ska halka efter, eller att de ska få problem som är på riktigt. Det är ju så svårt att veta när de är så här små. Det är som att jag fortfarande inte är helt säker på att de verkligen har kommit till mig och att allt är som det ska. Det är en djup oro som grundlades under alla år av längtan efter dem och alla misslyckade försök att bli förälder. Det är en sån typ av oro som omvandlas lite då och då för att aldrig riktigt släppa taget om mig.

Samtidigt är detta bara halva sanningen. För så som livet med små barn ser ut så är det ett enormt fokus på tidiga barn. Det här kan ni nog känna igen? "Mitt barn kan redan det eller det" säger föräldrar med stolthet i blicken, "hen är enormt tidig, pedagogerna på förskolan tror knappt att det är sant!". Det är som att det barnen kan är en förlängning av en själv. Att vi har så präktiga och mäktiga genpooler att våra barn kan gå vid nio månaders ålder, är helt blöjfria vid 20 månaders ålder eller äter all mat som ställs fram på bordet. Jag är säkert där själv och spänner ut mitt bröst då och då. Men det här är ett bedrägligt beteende för på baksidan om stoltheten finns också skammen då barnen inte är lika enormt framgångsrika. Om de inte sitter stadigt, inte klarar av att klättra, prata, klä på sig eller ens få tänder så blir det något som vi oroar oss för. Allra oftast helt i onödan. Men ibland, såklart, befogat.

Nå, nu har jag nog tänkt färdigt på detta. Jag ska hålla mig cool och vänta och se vad som händer. Pedagogerna på Olofs och Gretas förskola (som jag naturligtvis har ältat detta med, redan på första inskolningsdagen faktiskt, oh god så pinsamt) säger att det inte är något att oroa sig för. Att alla barn är olika. De sa allt det där som jag, som vi alla, redan vet men är ganska så bra på att glömma bort från tid till annan. I alla fall när det gäller oss själva eller våra barn.