torsdag 18 december 2014

Bakom lucka 18: Ett Vinter i P1


Idag har jag suttit instängd i ett kontrollrum hela dagen och lyssnat på när Nanne läst in sitt Vinterprat. Det tar en hel dag att spela in ett sånt här program och då är vi inte ens klara. Kvar är att tighta till innehållet, klippa bort lite delar och korta lite i musiken för att få programtiden att bli precis så långt som vi vill. 1:27:00 är det för att vara exakt.

Nu ska jag krypa in i min pyjamas och in under en filt i soffan och titta på The Holiday med Ulf och tänka på att det är precis vad jag har med start från imorgon. Jullov och långledighet med Ulf och Greta och Olof.

Hurra för mig!

onsdag 17 december 2014

Bakom lucka 17: Snö!


Tänk att jag kunde bli så upplivad av en sådan sak som snö. Men jag var verkligen mer än nådigt uppspelt när jag gick iväg för att hämta barnen från förskolan idag. Snön kom nämligen under eftermiddagen och jag förstod att jag skulle få vara med om något stort: Olofs och Gretas första möte med säsongen – första i den här versionen av sig själva menar jag. För den snö som Greta undvek helt paniskt förra vintern kommer ingen av dem ihåg skulle jag gissa.

Och herregud vad fint det var att se dem bekanta sig med det vita kalla. Greta skuttade runt som en lycklig häst och Olof blev alldeles tagen av det där med snöbollar.

Håhåjaja. Jag spår oss en fin vinter om det bara kommer lite mer snö. Ja, det här var en oväntad vändning hos mig själv må jag säga. Jag som alltid har hatat snön känner nu ömheten och värmen spridas i mitt bröst. Det måste vara Olof och Greta-effekten. Dom där två lejonungarna va, dom är bra för mig. 

Ska barnens förskolepedagoger få julgåvor?

Hjälp! Jag kom på att det är Oggis sista dag på förskolan i morgon innan julledigheten och i mitt bakhuvud ligger det något och skvalpar: nämligen att man ska ge något till deras pedagoger då. Alltså någon slags julgåva. Som förstagångsförälder så är detta något som jag har noll och ingen erfarenhet av. Vad är kutym? Hur brukar ni göra? Om ni brukar ge något – vad i så fall? Hjälp!

Västerbottensill

Det har kommit önskemål om att få receptet till en av mina favoritsillar och eftersom jag älskar att få dela med mig av såna saker som är mina favoriter så kommer det här. Så här gör man Västerbottensill som jag, om jag inte missminner mig, kommer från Monika Ahlbergs julkokbok.

Det här behövs:
1 burk 5-minuterssill, 420 g
1 dl majonnäs
1 dl matlagningsyoghurt
1.5 dl Västerbottensost, vällagrad, riven
1 st vitlöksklyfta, pressad
1 msk dijonsenap
1 nypa cayennepeppar
Salt och peppar

Gör så här:
  • Låt sillen rinna av noga i ett durkslag och skär den i bitar. 
  • Blanda samman övriga ingredienser och vänd till sist ner sillen. 
  • Smaka av med salt och nymalen peppar. 
  • Servera på en gång eller låt stå några timmar. 

Ågudars vad jag längtar till julbordets sillavdelning nu.

tisdag 16 december 2014

Bakom lucka 16: En present till mig



Med posten kom det ett paket som var så mycket mer än en present. Det var en gest som är så fin att jag var tvungen att ta mig för hjärtat för att kontrollera hjärtslagen en stund. Alltså. ALLTSÅ! Min bloggvän Katta som bloggar på Vilken Cirkus och jag aldrig har träffat i verkliga livet utan lärt känna genom kommentarsfält och bloggposter kände att jag behövde en uppmuntran, eftersom jag haft en tuff period som hon skrev så fint i sitt brev. Bara en sån sak. Att få ett brev. Jag älskar det.

Och vilken present sen. I paketet låg nämligen det finaste lilla block man kan tänka sig, redo med penna och allt. Redo för mina idéer och funderingar. Med i paketet fanns också en ask med gem formade som små rådjur och jag ser allt så tydligt framför mig: min framtid.

Hur jag går där på en promenad längsmed vattnet, hur jag får en formulering i mitt huvud som bara måste ut, hur jag stannar och skriver ner den i mitt lilla block, hur det här blocket fylls med vackra ord och tankar som skaver och hur jag till sist måste markera de som är extra bra med ett fantasieggande litet rådjur.

Tack snälla Katta! Det här är det finaste jag fått på mycket, mycket länge. Du är underbar.

Spetskompetenseran

Det är ett oomtvistligt faktum att hjärnan min har skrumpnat ihop under det senaste livet. Funktionerna som jag tidigare varit så stolt över: förmågan att tänka tankar fullt ut, vara påhittig och initierad har jag fått se släckas ner en efter en. Insikten slog mig med full kraft en dag i höstas när jag och Ulf, som vanligt, stod och gungade varsitt barn i lekparken och allt var grått och skitigt och Väldigt November:
- Den är inte så konstig kanske, den här milda depressionen som jag släpar runt på, sa jag. Jag får ju ingen mental stimulans längre. Vaede är den enda fråga jag svarar på nu för tiden och min hjärna ba: Nej! NO! Hej då! Nu går jag och drar ett täcke över mig. Väck mig när något intressant händer.

För nej, det är inte särskilt mentalt utvecklande att hänga med små barn. På den tid där jag förut läste böcker, tittade på intressanta tv-program eller hade utmanande diskussioner med vänner går jag nu bara runt som en fällkniv och försöker få min avkomma att överleva och inte ställa till med allt för mycket oreda.

Deppigheten bredde ut sig i mitt liv.

Men så plötsligt dök en ny era upp. Spetkompetenseran. Och ni kan gissa hur upplivande detta är för en kulturellt och intellektuellt utarmad hjärna. För nu för tiden kan jag saker som att segelfisken är världens snabbaste fisk. Den kan simma i upp till 110 km/timmen. Jag vet att kubmaneten är det giftigaste djuret i havet och jag kan se skillnad på en svartspetsig revhaj och en rävhaj. Andra hajar jag kan är hammarhajen (ja, lite väl enkel kanske jag vet), vithajen, katthajen, makun, brugden och zebrahajen – och icke att förglömma valhajen som för övrigt räknas som den största fisken i våra hav. Jag vet att ett öresvin och en delfin är samma sak och jag kan även peka ut en leopardmuräna bland andra muränor. Vidare vet jag skillnaden i simteknik mellan havens däggdjur och fiskar.

Säg så här. Kommer det en fråga i På spåret om hajar eller diverse närliggande ämnen som; livet i reven eller; näringskedjan för späckhuggare, så har ni en som kommer att casha in tre poäng bara så där rakt av. BOOM!

Och jag tänker att jag omöjligen är ensam om att ha fått förvärva denna typ av ganska snäva spetskunskaper. Vad sitter ni på för häpnadsväckande fakta? Kan ni inte dela med er?

måndag 15 december 2014

Veckans veckomeny vecka 51

Veckans veckomeny är inte bara rekordkort utan även rekordtrist. Det beror på att den baseras på vad som finns i vår fyl/frys och bör ätas innan vi drar iväg på julledighet. Eller vad sägs om:

Korv, surkål och potatismos
Paj med cheddarost och skinka
Potatisbullar
Sojabitar med teriyakisås och ris

När jag ser menyn såhär så ser den inte riktigt så tråkig ut som jag tyckte först. Det är väl helt enkelt bara vetskapen om att det är praktiska lösningar som står bakom den som gör att den känns så oerhört oglamourös? Nåja. Snart är det jul.

Tre luckor senare

Uj uj uj så många luckor jag har missat att öppna. Eller jag har väl inte precis missat att öppna dom, bara missat att berätta om dom. Men faktum är att helgerna håller mig och Ulf fast i ett skruvstäd. Ni förstår, att vara med Olof och Greta är helt utmattande nu för tiden. Det är väldigt roligt att vara med dom men HERREGUD vad det också är krävande. Att de inte längre sover på dagarna gör att vi inte får mycket annat gjort än det som behövs för att hålla oss uppe. Nja, nu överdriver jag, men att sitta vid datorn med dessa två vakna samtidigt låter sig bara inte göras.

Kort statusuppdatering om hälsan: Medioker. En förkylningsjäkel har boat in sig och vi är nu inne på andra veckan ihop.

Kort statusuppdatering om jobbsituationen: Tidvis hetsig. Om bara två dagar är det dags för inspelning av Nannes vinterprat och det kräver min rättmätiga uppmärksamhet.

Men innehållet i kalendern under de senaste dagarna har varit alldeles förträffligt. Tro mig. Höjdpunkterna under fredagen var när jag, Ulf och barnen spenderade en del tid i en djuraffär (vilket gratisnöje! Enda kruxet: panikgråten när vi måste lämna stället. Samt att varning har utfärdats av min vän Åsa: "efter ett antal timmar i olika djuraffärer blev vi till sist med kanin") och sedan lät oss bjudas på en väldigt lyxig lunch hemma hos min svärfar (löjrom och bubbel! Till lunch!). Vidare under helgen har vi firat lucia (med särkar och glitter på, sent skall syndarna vakna) och varit ute i solen. Igår bakade hela familjen pepparkakor och efter att barnen lagt sig slog jag och Ulf in julklappar och lyssnade på julmusik.

Nu är lucköppnandet i fas igen. Men jag känner hur jag sladdar efter. Jag är frusen och seg.

Det regnar ute och jag längtar efter ett varmt bad.

Mest av allt längtar jag efter jul.

torsdag 11 december 2014

Bakom lucka elva: luciafirande på barnens förskola

Tio minuter innan luciafirandet skulle starta fick vi ett sms från pedagogerna på Oggis förskola: "Kära föräldrar! Nu har vi försökt på alla tänkbara sätt att locka på era barns lussekläder men det är tvärnej och gråt." Och eftersom det där med kläder ju inte spelar så stor roll och det viktigaste är att dom får en fin eftermiddag så hade dom bestämt sig för att satsa på det där med lussekläder nästa år istället. Att båda barnen klädvägrade förvånade mig inte särskilt. De har båda två blivit så väldigt klädkräsna i det senaste och är mycket bestämda med vad de gillar och inte gillar. Greta har några favoritplagg och några plagg som hon totalvägrar. Om jag försöker få henne att ta på sig något av dessa sätter hon upp sin lilla men tydligt avvisande hand för att riktigt understryka sitt nej. Icke mamman, icke, att dessa plagg som du håller fram kommer att hamna på min kropp nej nej.

Men alltså det här med luciatåg på förskolan va. Det måste ju vara det gulligaste någonsin? Det var så fint att se dem tåga in. Under den stunden var det som att jag och Ulf fick en liten inblick i deras värld, den värld som vi inte tillhör utan som är bara deras. Greta höll en av de äldre tjejerna i handen, och som hon sjöng på vägen in. "Woaaaa, woaaaa, woaaaa" hörde jag när hon tågade förbi. Olof hade en av sina pedagoger i ett fast grepp och när de kom fram och ställde upp sig i körformation såg jag hur mäktigt han tyckte att det var med alla människor. Det tog inte så lång stund innan han upptäckte mig i föräldrahavet och då lämnade han sin plats och kom springande och kastade sig in i min famn. Sedan satt han växelvis hos mig och Ulf tills det var dags för Tipp-tapp då han sprang fram och dansade med sina pekfingrar högt uppe i luften. Greta satt hela tiden i knät på körledaren och alltså vänd från publiken. Där hade hon full koll. Där mådde hon.

Bakom lucka elva i min påhittade och bakvända adventskalender hittade jag alltså den bästa presenten hittills: vårt första luciafirande med barnen på deras förskola. Vilken storartad sak att få vara med om.

onsdag 10 december 2014

Bakom lucka tio: Vår speciella dag

Det är inte bara Nobeldagen idag. Det är också vår speciella dag. För idag är det tre år sedan det som var starten för Olof och Greta återinfördes på Örebro sjukhus. Det är rätt speciellt att veta så precis när ens barn blev till och när de kom på plats i min mage. Speciellt och fint.

Vi har firat genom att titta på Nobelsändningarna. Greta blev alldeles betagen av dansarna och blinkade inte ens under tiden som de var på tv men i övrigt har barnen varit lagom intresserade av festligheterna. Att tv:n ändå har stått på beror på att de här sändningarna har fått en särskild betydelse för mig. De har kommit att bli så intimt förknippade med hela vår historia. Den med det lyckligaste slutet av dem alla.

För tre år sedan låg jag nämligen i vår soffa i Hummelviken och tittade på prisutdelningen och banketten och bara grät och grät och grät. Jag grät för att jag så innerligt gärna ville att de två små frön som jag fått i min mage skulle få bli något mer än bara en dröm. Snälla, snälla, snälla var de enda ord som fick plats i mitt huvud medan jag grät för att jag inte förstod hur jag skulle orka hoppas på att det skulle fungera den här gången efter att ha misslyckats så många gånger tidigare. Jag grät för att jag tyckte att prisutdelningen var så magnifikt vacker. Det här var året då tre kvinnor fick fredspriset: Ellen Johnson Sirleaf, den första kvinnliga valda president i Liberia samt kvinnoaktivisterna Tawakul Karman från Jemen och Leymah Gbowee från Liberia och jag grät över deras styrka och mod. Året innan, alltså 2010, fick Robert G. Edwards nobelpriset i medicin för att han utvecklat IVF och det tänkte jag mycket på. Det kändes väldigt symboliskt att just han hade fått Nobelpriset för den upptäckt som jag själv upplevde i min kropp just då och jag grät för att jag önskade så att det skulle vara ett gott tecken.

Och så blev det ju. Det var ett gott tecken. De små fröna stannade kvar och växte sig starka och nu har jag två små busfrön här hos mig som yr runt medan tacksamheten värker i mitt bröst. Jag är så tacksam över vetenskapen, över medicinen, över alla steg som behövde ske för att jag skulle kunna ledas fram till den punkt där jag är idag. Punkten där jag får fira vår speciella dag tillsammans med Ulf och med Greta och med Olof. För det här är verkligen vår speciella dag och herregud vilken lycka det är.